54
»Här går det lätt att klättra upp», sade han, »en stormstege kunde inte vara bättre. Klättra upp, så skall ni finna att översta grenen skall sätta er i stånd att komma upp på taket till detta hus. Sedan blir det er skyddsängel, som får ledsaga er — jag kan inte hjälpa er längre.»
I det jag hö!l upp den tunga, bruna kåpan, klättrade jag upp i det anvisade trädet. Halvmånen sken klart, och takåsen avtecknade sig skarpt mot den purprade, stjärnströdda himlen. Trädet stod i skuggan av huset. Jag kröp långsamt från gren till gren, tills jag var nära toppen. Jag behövde nu blott krypa fram ett stycke på en kraftig gren för att nå muren. Men plötsligen uppfångade mina öron ljudet av tassande steg, och jag kröp tätt intill trädstammen och sökte gömma mig i dess skugga. En man kom emot mig på taket. Jag såg hans mörka skepnad smyga sig fram i nedhukad ställning med sträckt hals och gevärspipan framskjutande. Hans hållning kännetecknades av försiktighet och misstänksamhet. Ett par gånger stannade han för att åter fortsätta tills han nått bröstvärnet några alnar från mig. Där intog han knästående ställning, lade an och sköt.
Jag blev så förbluffad över knallen i min omedelbara närhet, att jag höll på att ramla ned från trädet. Ett ögonblick var jag inte riktigt säker på om jag blivit träffad eller icke. Men då jag hörde ett hårt stönande underifrån och spanjoren lutade sig över bröstvärnet, högt skrattande, förstod jag vad som
