hänt. Det var den stackars trogne sergeanten, som stannat kvar för att se sista skymten av mig. Spanjoren, som upptäckt honom under trädet, hade skjutit på honom. Ni tycker kanske att det var bra träffat i mörkret, men det där folket begagnar muskedunder, laddade med stenar och metallskrot, så att de råka en lika säkert som jag skulle råka en fasan på sin gren. Spanjoren stod och kikade genom mörkret, då ett stönande nedifrån visade att sergeanten ännu levde. Skiltvakten såg sig omkring. Allt var lugnt och tyst. Kanske tyckte han det skulle vara trevligt att göra upp sluträkningen med den förhatlige fransmannen, kanske var han nyfiken att se efter vad han kunde ha i sina fickor. Vilket nu motivet må ha varit, lade han ned sitt gevär, böjde sig framåt och svingade sig över till trädet. I samma ögonblick borrade jag min kniv i kroppen på honom. Med ett väldigt brakande föll han genom grenarna och hamnade med en hård duns på marken. Där nerifrån förnams ljudet av en kort strid och ett par eder på franska. Den sårade sergeanten hade inte länge behövt vänta på sin hämnd.
Under några minuter vågade jag inte röra mig, då det syntes sannolikt att någon kunde lockas dit av bullret. Men allt var tyst utom att klockorna slogo tolv i staden. Jag kröp längs grenen och svängde mig ned på taket. Där låg spanjorens gevär, men det kunde inte vara mig till något gagn, då han hade kruthornet vid bältet. Och då det för övrigt, om det hittades, kunde varsko fienden att något in-
