56
träffat, ansåg jag det klokast att kasta det över muren. Därefter såg jag mig om efter någon utväg att komma från taket ned i staden.
Det var tydligt att det enklaste sättet att komma ned var det som skiltvakten begagnat sig av för att komma upp, och hur det gått till fann jag snart. En röst ropade över taket: »Manuelo! Manuelo!» flera gånger, och i det jag kröp framåt i skuggan kunde jag i månskenet se ett skäggigt huvud, som stack upp ur en lucka på taket. Då mannen inte fick något svar på sina rop, klättrade han upp på taket, följd av tre andra, alla väpnade till tänderna. Ni förstår nu hur viktigt det är att icke åsidosätta små försiktighetsmått, ty hade jag låtit mannens gevär ligga kvar där jag fann det, hade en visitation blivit följden, och jag hade säkerligen blivit upptäckt. Som det nu var, fann patrullen intet spår av skiltvakten utan trodde tvivelsutan att denne följt räckan av tak vidare. De gåvo sig alltså skyndsamt i väg åt det hållet, och jag rusade, så snart de vänt mig ryggen, till den öppna takluckan och utför trappan, som ledde därifrån. Huset tycktes vara tomt, ty jag passerade igenom det och kom genom en öppen dörr ut på gatan.
Det var en trång och folktom gränd, men den mynnade ut i en bredare, mer trafikerad gata, där eldar brunno, omkring vilka en mängd soldater och bönder lågo försänkta i sömn. I staden rådde en så fruktansvärd stank, att man förvånade sig över hur människor kunde bo där, ty under de månader
