58
siktigt tryckte jag på dörrklinkan, som genast gav efter. Vem som möjligen var där inne var inte gott att säga — nu måste jag i alla händelser taga risken. Jag sköt upp dörren och steg in.
Det var beckmörkt där inne, så mycket mer som jag stängt dörren efter mig. Jag trevade mig fram och stötte emot en bordskant. Nu stannade jag och funderade på vad som var att göra och hur jag skulle kunna få veta något om denne Hubert, i vars bostad jag befann mig. Ett misstag kunde icke blott kosta mig livet utan också äventyra lösandet av min uppgift. Kanske bodde han inte här ensam. Kanske hade han endast hyrt in sig i en spansk familj, och då skulle mitt besök vålla både hans och mitt fördärv. Sällan i mitt liv har jag varit mera villrådig. Men plötsligt hände något som kom blodet att stelna i mina ådror. Jag hörde en viskande röst alldeles i örat på mig. »Min Gud!» jämrade sig rösten i en ton av ångest. »Åh, min. Gud, min Gud!» Därefter hördes en snyftning i mörkret, varefter allt blev tyst.
Den kom mig att rysa, denna hemska röst. Men den kom mig också att hoppas, ty det var en fransmans röst.
»Vem där?» frågade jag.
Ett stönande, men intet svar.
»Är det ni, herr Hubert?»
»Ja, ja», framviskade rösten så lågt, att jag knappast hörde det. »Vatten, vatten för Guds skull, vatten!»
Jag gick i ljudets riktning, men endast för att
