ögonblick slängdes dörren upp, och två spanjorer klevo in, bistra, svartmuskiga män, klädda som borgare, men med musköten över axeln. Jag tittade genom springan mellan gardinerna i fruktan och bävan för att de följt mina spår, men det var tydligt att de kommit endast för att fröjda sina ögon med min landsmans olycksöde. Den ene av dem hade en lykta, som han höll upp framför den döende, varvid båda utbrusto i ett hånfullt skratt. Mannen med lyktan fick nu syn på vinbägaren, som stod på bordet. Han grep den och höll den med ett djävulskt grin framför Huberts mun, och när så den olycklige mekaniskt böjde ned huvudet för att nå den, ryckte han undan den och tog sig i stället själv en djup klunk därur. I samma ögonblick upphävde han ett högt skrik, förde häftigt handen till strupen och föll stendöd till golvet. Hans kamrat stirrade på honom i vild förfäran. Utom sig av vidskeplig fasa uppgav han ett gällt tjut och störtade som en vansinnig ur rummet. Jag hörde hans fötter i vild fart klampa mot gatstenarna, tills ljudet så småningom förlorade sig i fjärran.
Lyktan stod brinnande kvar på bordet, och då jag kom fram från mitt gömställe bakom gardinen, såg jag vid dess sken, att den stackars Huberts huvud fallit ned på bröstet och att han alltså var död. Den rörelse han gjort för att nå vinet med sina läppar, blev hans sista. Man hörde en klockas ljudliga ticktack, men i övrigt var allt tyst i huset. På väggen hängde fransmannens vanställda skepnad, på
