av dessa och närmade mig ingången. Vad man har för ärende, när man bär en hink med vatten i vardera handen, tarvar ju ingen närmare förklaring. Posten öppnade och släppte mig igenom. Jag befann mig i en lång stenlagd, av lyktor upplyst korridor med dörrar till nunnornas cellar på ena sidan. Äntligen hade jag då kommit in på stora landsvägen till lyckans tempel. Jag gick på utan tvekan, ty jag visste genom mina iakttagelser i trädgården hur jag skulle gå för att komma till kapellet.
Några spanska soldater drevo rökande omkring i korridoren, av vilka ett par tilltalade mig i förbifarten. Jag föreställer mig att de utbådo sig min välsignelse, och mitt »ora pro nobis» tycktes fullkomligt tillfredsställa dem. Snart hade jag kommit till kapellet, och det föll mig genast i ögonen att cellen näst intill begagnades såsom magasin, ty golvet framför dörren var alldeles svart av krut. Dörren var stängd och bevakades av en dubbelpost — ett par bistra karlar, av vilka den ene bar nyckeln i bältet. Hade han varit ensam, skulle det inte dröjt länge innan den varit i mina händer, men då han hade sin kamrat vid sidan, skulle det knappast lyckats mig att taga den ifrån honom med våld. Cellen bredvid krutmagasinet bortom kapellet måste vara syster Angelas. Den var halvöppen. Jag uppbjöd allt mitt mod, ställde vattenhinkarna i korridoren och steg obehindrat in.
Jag hade väntat finna ett halvt dussin spanska äventyrare, men den syn som i stället mötte mina
5 Napoleons officer
