68
Med en regel upptill och en nedtill och ett ofantligt lås på mitten erbjöd den ett kraftigt motstånd mot uppbrytning.
Om de emeliertid haft förstånd nog att forcera dörren genom att antända ett fat krut utanför, så hade jag tvivelsutan varit förlorad. Det var deras sista möjlighet, ty jag hade hunnit till sista akten av mitt äventyr. Efter en serie av faror, som det endast varit få människor förunnat att överleva och berätta, befann jag mig nu äntligen vid ena ändan av mingången med Saragossamagasinet vid den andra. Ute i korridoren tjöto de som vargar, och muskötslagen kommo dörren att braka. Jag tog ingen notis om deras oväsen, utan såg mig ivrigt omkring efter den ledningstråd, om vilken Hubert talat. Naturligtvis måste den finnas på den sidan av rummet, som gränsade till krutupplaget. Jag kröp på händer och fötter och snokade i var springa, men såg inte ett dugg. Två kulor flögo genom dörren och tillplattades mot väggen. De dova slagen och knackandet blevo allt starkare. Jag såg en hög av något grått i ett hörn, skyndade dit och fann att det var — bara sopor. Nu gick jag och ställde mig vid sidan av dörren, där jag ej kunde nås av de insusande kulorna och sökte glömma det infernaliska oväsendet för att i stället tänka på var tråden kunde finnas. Hubert hade sannolikt placerat den med stor omtanke för att nunnorna icke skulle få syn på den. Jag försökte tänka mig, hur jag själv skulle rangerat saken, om jag varit i hans ställe. Min blick drogs nu magne-
