tiskt till en bildstod av den helige Josef, som var uppställd i ett hörn. Man hade virat en grön girland omkring fotställningen med en brinnande lampa i grönskan. Jag skyndade dit och förde lövverket åt sidan. Ja, ja, där var verkligen en tunn svart tråd, som försvann genom ett smalt hål i väggen. Jag lutade lampan intill och kastade mig på golvet. I nästa ögonblick hördes ett åsklikt dunder, väggarna gungade och vacklade runt omkring mig, takbeläggningen ramlade ned, och de skräckslagna spanjorernas tjut överröstades av våra anstormande grenadjärers dånande hurrarop. Jag hörde det som i en dröm, en lycklig dröm, och sedan hörde jag ingenting mer.
När jag återfick medvetandet, fann jag mig stödd av två franska grenadjärer, och i mitt huvud sjöd det som i en gryta. Jag reste mig på sviktande ben och såg mig omkring. Rappningen hade fallit ner, möblerna hade kastats omkull, och det hade blivit remnor i muren, men dock ingen bresch. Klostermurarna hade i själva verket visat sig vara så solida, att explosionen icke kunnat spränga dem. Men å andra sidan hade den förorsakat en sådan panik bland försvararna, att vår stormkolonn lyckats tränga in genom fönstren och öppna portarna nästan utan motstånd. Då jag sprang ut i korridoren, fann jag den fylld med trupper och mötte marskalk Lannes sjä!v, som just inträdde med sin stab. Han stannade och lyssnade ivrigt till min berättelse.
»Utmärkt, kapten Gerard, utmärkt!» utropade han. »Dessa fakta komma att inrapporteras till kejsaren.»
