70
»Jag beder», sade jag, »få fästa ers excellens uppmärksamhet på, att jag endast slutfört ett verk, som planlagts och påbörjats av herr Hubert, som offrade sitt liv för saken.»
»Hans tjänster skola icke glömmas», sade marskalken. »Emellertid, kapten Gerard, är klockan nu halv fem, och ni måste vara nära att förgås av hunger efter en så ansträngande natt. Min stab och jag frukostera i staden. Jag kan försäkra er, att ni blir en hedrad gäst.»
»Jag anhåller, ers excellens, att få komma något senare», sade jag. »Jag är för tillfället upptagen på annat håll.»
Han såg på mig med stora ögon.
»Så här dags?»
»Ja», svarade jag, »mina kåmrater, som jag aldrig sett förr än i går afton, bli inte belåtna, om de inte få se ännu en skymt av mig snarast möjligt på morgonen.»
»Au revoir då», sade marskalken och fortsatte sin väg.
Jag skyndade ut genom den söndersplittrade klosterporten. Framkommen till det taklösa huset, i vilket överläggningen ägt rum föregående afton, kastade jag av mig munkkåpan, satte på mig björnskinnsmössan och tog min sabel, som jag kvarlämnat där. Återigen husar skyndade jag framåt till den lilla dungen, som var den beramade mötesplatsen. Det gick ännu omkring i huvudet på mig efter krutexplosionen, och jag var alldeles utmattad efter alla de
