Nåväl! Jag traskade igenom vinplanteringen, någonting skymtade dunkelt framför mig, och jag kom fram till ett stort fyrkantigt hus med en annan långsträckt och låg byggnad på ena sidan därom. Här stötte tre vägar ihop, och det var tydligt att detta var posaden eller vinkrogen. Intet ljus lyste i fönstren, allt var mörkt och tyst, men naturligtvis hade jag klart för mig, att ett sådant präktigt kvarter måste vara upptaget och det säkerligen av någon mycket betydande person. Det är emellertid min erfarenhet, att ju närmare faran i själva verket är, desto tryggare är platsen, och jag var ingalunda böjd för att uppgiva tanken på att här få skydd. Den låga byggnaden var synbarligen stallet, och då dörren icke var låst, smög jag mig in där. Det var fullt av ungboskap och får, som man sammanfört där, tvivelsutan för att de icke skulle falla i klorna på marodörer. En stege ledde till höskullen, och jag klättrade upp och gömde mig bekvämt och bra bland några höbalar högst upp. Höskulten hade ett smalt, öppet fönster, och jag kunde därifrån se värdshusets framsida och även vägen. Jag kröp ihop och väntade på vad som möjligen kunde hända.
Det blev snart klart att jag inte misstagit mig i min förmodan att någon betydande person här hade sitt kvarter. Kort efter dagbräckningen kom en man vid de engelska lätta dragonerna med en rapport, och från detta ögonblick vimlade det på platsen av officerare, som oupphörligen kommo dit eller redo därifrån. Och åter och åter hörde man samma
