84
namn uttalas: »Sir Stapleton! Sir Stapleton» Det var hårt för mig att ligga där så torr i munnen och se de stora vinflaskor, som värdshusvärden lät föra ut till dessa engelska officerare. Men det roade mig att iakttaga den friska färgen i dras slätrakade, sorglösa ansikten och föreställa mig vilket intryck det skulle göra på dem, om de finge veta att en så berömd person fanns i deras omedelbara närhet. Under det att jag nu låg där och väntade fick jag se en syn, som fyllde mig med överraskning.
Det är något alldeles otroligt vad dessa engelsmän äro näsvisa! Vad tror ni väl lord Wellington gjorde, när han fann att Masséna blockerat honom och att han inte vidare kunde operera med sin armé? Ni må gärna försöka gissa. Ni säger kanske att han blev ursinnig, att han blev förtvivlad, att han samlade sina trupper och talade till dem om äran och fäderneslandet för att sedan föra dem till en sista strid. Nej, mylord gjorde ingenting av allt detta. Han sände i stället ett fartyg till England för att hämta en hop rävhundar, och så började han och hans officerare att jaga räv. Det är verkligen sant vad jag säger. Bakom Torres Vedras linjer jagade de tokiga engelsmännen räv tre dagar i veckan. Vi hade hört talas om det i lägret, och nu fick jag med egna ögon se att det var sant.
På landsvägen, som jag nyss talade om, kommo nämligen just nu en trettio à fyrtio sådana hundar, vita och bruna, alla med samma böjning på svansen, likasom gamla gardets bajonetter. Det var minsann
