86
vacker ung man i en mycket lysande uniform tittade ut.
»Hallå, Murray», sade han, »det är de välsignade papperen, som hålla mig kvar, men jag kommer i hack och häl efter er.»
»Det är, bra, Cotton. Jag är redan sent ute, så jag rider så länge.»
»Var god säg till min betjänt att föra hit min häst», sade den unge generalen i fönstret till ordonnansofficeren nedanför, under det den andra fortsatte landsvägen framåt.
Ordonnansofficern red till en något längre bort belägen stallbyggnad, och efter några minuter kom en elegant engelsk ridknekt, som ledde en häst vid tygeln, och — jag säger, mina vänner, ni kan aldrig göra er en föreställning om den fullkomlighet en häst kan uppnå, förrän ni sett en första klassens engelsk ridhäst. Den var överlägsen: smärt, bred, kraftig och ändå graciös och rörlig som ett rådjur. Kolsvart till färgen med en nacke, med bogar, med en ' bringa, med hovar — ja, hur skulle jag bara kunna beskriva honom för er? Solen sken på honom så han såg ut som polerad ebenholts, och han lyfte hovarna så lätt och behagligt, liksom lekfullt piruetterande, under det han skakade sin man och gnäggade otåligt. Aldrig har jag sett en sådan förening av styrka, skönhet och behag. Jag hade ofta undrat över hur de engelska husarerna i affären vid Astorga kunde rida omkull gardesjägarna, men
