ternofficeren såväl som generalen, skuffades och trängdes, sporrade och manade på; varje annan tanke var som bortblåst utom den, att de skulle se den olycklige rävens blod. I sanning, de äro ena kuriösa kurrar, dessa engelsmän. Men jag hade föga tid att se på jakten eller förvåna mig över dessa egendomliga öbor, ty bland alla dessa galna djur var just den häst jag red det allra galnaste. Ni förstår att han själv var en jakthäst och att hundskallet var för honom detsamma som en trumpetstöt där bortifrån gatan skulle vara för mig. Det grep honom. Det gjorde honom vild. Åter och åter hoppade han högt upp och rusade till sist, i det han fattade bettet mellan tänderna, nedför sluttningen och började galoppera efter hundarna. Jag svor och slet och drog för att hålla igen, men jag var maktlös. Den engelske generalen red sin häst endast för tränsen, och den besten var hård som järn i munnen. Det var lönlöst att söka hålla honom tillbaka. Man kunde lika gärna söka hålla en grenadjär ifrån flaskan. Jag gav förtvivlad upp striden och förberedde mig på det värsta, som kunde hända.
Vilket djur! Aldrig hade jag haft en sådan häst mellan mina knän. För varje stog förde han fram de kraftiga bakbenen under sig och sköt åstad framåt med alltjämt ökad fart som en vinthund utefter marken, allt under det vinden slog mig i ansiktet och pep om öronen på mig. Jag bar släpuniform, enkel och mörk i sig själv — om också somliga se distinguerade ut i vilken uniform som helst —
