92
handen för att låta honom förstå, att här var en som han kunde lita på.
Och nu funnos endast hundarna mellan mig och mitt byte. Dessa hundar, vilkas uppgift det är att peka ut villebrådet, voro nu snarare till hinder än till hjälp för oss, ty det var inte lätt att fundera ut ett sätt att komma förbi dem. Mastern insåg svårigheten lika väl som jag, ty han red bakom dem och kunde inte komma närmare räven. Han var en behändig ryttare, men saknade tilltagsenhet. För min del insåg jag att det skulle vara en skam för Conflans’ husarer, om jag inte övorvunne en sådan svårighet som denna. Skulle Etienne Gerard låta hejda sig av en skock rävhundar? Det var ju orimligt. Jag uppgav ett högt rop och sporrade min häst.
»Stanna, herre! Halt!» ropade mastern.
Han var orolig för mig, den beskedlige gamle mannen, men jag lugnade honom med ett småleende och vinkade med handen åt honom. Hundarna veko undan åt båda sidorna. En eller ett par blevo kanske skadade, men vad skall man göra? Ägget måste krossas, om man ville ha omeletten. Jag hörde masterns högljudda lyckönskningsrop bakom mig. Ännu en ansträngning, och så hade jag alla hundarna bakom mig. Endast räven var nu framför mig.
Åh, vad jag kände mig glad och stolt i detta ögonblick! Att veta sig hava slagit engelsmännen i deras egen sport. Här voro nu trehundra man, som alla törstade efter detta djurs liv, och dock var det
