270
rakteristiska ord och böjningsformer, hvilka ännu lefva med friskt lif på allmogens läppar; men äfven många sådana, som otvifvelaktigt befinna sig på det yttersta, och säkert dö ut med det närvarande slägtet. En stor mängd Nerikesord återfinnes i de flesta svenska landskapsmål, utan att derföre tillhöra riksspråket, och några äro för Nerikes tunga alldeles egna, utan motsvarighet i andra svenska munarter.
Man måste tillskrifva Nerikes afsöndrade läge, att Nerkiskan, som landskapsmål, bibehållit sig så ren, som den i sjelfva verket gjort. Visserligen förmärker man i södra Nerike, i Lerbäcks och Hammars bergslager, eller den gamla Tylöskogens område, en mängd östgötaord, men dock alltid med nerkiskt uttal. Åt norr och nordost är det nerkiskan åter, som trängt öfver gränsen till Vestmanland, och dialekten blir först riktigt vestmanländsk, när man kommer till Arboga. Åt vester har landskapsmålet förvarat sig serdeles obemängdt ända till gränsskilnaden till Vermland. Några enstaka Vermlands-ord, såsom skidgål, veskligr, hissig, höras visserligen, men den vermländska brytningen börjar först, när man kommit öfver gränsen; men blir ock genast så utpreglad, att i Nysund och Karlskoga, af hvilka den förra socknen till en del, och den andra helt och hållet tillhör Örebro län, Vermlands-accenten är fullt utbildad.
Innan vi kunna framlägga några språkprof för att åskådliggöra Nerkiskans skaplynne, är det nödvändigt att först påminna om de ljudbeteckningar, som blifvit uppställda för Nerikes-målet i G. Djurklous arbete ”Ur Nerikes Folkspråk och Folklif”, och dernäst, att i största korthet angifva det väsendtligaste af ordens böjningsformer, i hvad de kunna anses egendomliga för Nerikes-språket.
