till lekplatsen, som är en ljunghed till vänster om vägen inte särdeles långt från bergets yttersta udde.
Lekplatsen omgives på alla sidor av runda klippkullar, som dölja den för envar, som inte råkar komma alldeles inpå den. Och i mars månad är det inte mycket troligt, att någon vandrare skall förirra sig dit. Alla de främlingar, som annars bruka ströva omkring på kullarna och klättra uppåt bergets sidor, ha höststormarna jagat bort redan för många månader sedan. Och fyrvaktaren ute på udden, den gamla frun i Kullagården och Kullabonden och hans husfolk, de gå sina vanliga vägar och springa inte omkring på de ödsliga ljungfälten.
När fyrfotingarna ha kommit fram till lekplatsen, slå de sig ner på de runda bergkullarna. Varje djurslag håller sig för sig självt, fastän det är givet, att på en dag som denna allmän fred råder och ingen behöver frukta för att bli överfallen. Denna dag skulle en liten harunge kunna vandra över rävarnas kulle utan att förlora så mycket som ett av sina långa öron. Men djuren ställa ändå upp sig i särskilda flockar. Det är gammal sedvänja.
Sedan alla ha intagit sina platser, börja de se sig om efter fåglarna. Det brukar alltid vara vackert väder denna dag. Tranorna äro goda väderspåmän och skulle inte kalla tillsammans djuren, om de väntade regn. Men fast luften är klar, och ingenting hindrar utsikten, se fyrfotingarna inga fåglar. Detta är besynnerligt. Solen står högt på himlen, och fåglarna borde redan vara på väg.
Vad djuren på Kullaberg däremot lägga märke till, är en och annan liten, mörk sky, som sakta drager fram över slättlandet. Och se! En av dessa skyar styr nu plötsligen utmed kusten av Öresund upp mot Kullaberg. När skyn har kommit mittöver lekfältet, stannar den, och på samma gång börjar hela skyn att klinga och kvittra, som om den bara bestode av toner. Den stiger och sjunker, stiger och sjunker, men alltjämt klingar och kvittrar den. Till sist faller hela skyn ner över en kulle, hela skyn på
