Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/105

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
86
DEN STORA TRANDANSEN PÅ KULLABERG

en med lärkor, som inte voro i stånd att hålla sig stilla, utan ständigt kastade sig upp i luften och sjöngo av glädje.

Såsom det ständigt har varit sed på Kullaberg, var det kråkorna, som började dagens lekar och upptåg med sin flygdans. De delade sig i två flockar, som flögo fram mot varandra, möttes, vände och började på nytt. Denna dans hade många turer och föreföll åskådarna, som inte voro inne i dansreglerna, alltför enformig. Kråkorna voro mycket stolta över sin dans, men alla andra voro glada, då den tog slut. Den föreföll djuren lika dyster och meningslös som vinterstormens lek med snöflingorna. De blevo nedstämda av att se den och väntade ivrigt på något, som skulle ge dem en smula glädje.

De behövde inte heller vänta förgäves, ty så snart som kråkorna hade slutat, kommo hararna framspringande. De strömmade fram i en lång rad utan synnerlig ordning. I somliga led kom en ensam, i andra sprungo tre eller fyra i bredd. Alla hade rest sig på två ben, och de rusade fram med sådan fart, att de långa öronen svängde åt alla håll. Medan de sprungo, snurrade de runt, gjorde höga hopp och dunkade framtassarna mot revbenen, så att det skrällde. Somliga slogo en lång rad av kullerbyttor, andra veko ihop sig och rullade framåt som hjul, en stod på ett ben och svingade runt, en gick på framfötterna. Det var alls ingen ordning, men det var mycken lustighet över hararnas lek, och de många djuren, som stodo och betraktade dem, började andas hastigare. Det var vår nu, lust och glädje voro i antågande. Vintern var slut. Sommaren nalkades. Snart var det bara en lek att leva.

Då hararna hade rasat ut, blev det de stora skogsfåglarnas tur att uppträda. Hundrade tjädertuppar i blänkande svartbrun skrud med ögonbrynen klart röda kastade sig upp i en stor ek, som stod mittpå lekplatsen. Den, som satt på översta grenen, blåste upp fjädrarna, sänkte vingarna och slog upp stjärten, så att de vita täckfjädrarna syntes. Därpå sträckte han fram halsen och utsände ett