Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
93
I REGNVÄDER

»Om jag skulle våga mig fram till människorna för den här enda natten?» tänkte pojken. »Bara så, att jag kunde få sitta vid en eld en stund och få mig en bit mat. Jag kunde ju vända tillbaka till vildgässen före soluppgången.»

Han kröp fram under vingen och gled ner till marken. Han väckte varken gåskarlen eller någon av de andra gässen, utan smög sig tyst och obemärkt bort över mossen.

Han visste inte rätt var i världen han befann sig, om det var i Skåne, i Småland eller i Bleking. Men strax innan han hade kommit ner på mossen, hade han sett en skymt av en stor by, och ditåt styrde han nu sina steg. Det dröjde inte heller länge, innan han fann reda på en väg, och snart var han inne på bygatan, som var lång och trädplanterad och kantad med gård vid gård.

Pojken hade kommit till en av de stora kyrkbyarna, som äro så allmänna uppåt landet, men som man alls inte ser till nere på slätten.

Boningshusen voro av trä och mycket prydligt byggda. De flesta hade gavlar och frontespiser, kantade med utskurna lister, och glasverandor med en och annan kulört ruta. Väggarna voro strukna med ljus oljefärg, dörrar och fönsterkarmar lyste i blått och grönt eller till och med i rött. Medan pojken gick och betraktade husen, hörde han ända ut på vägen hur folket, som satt inne i de varma stugorna, pratade och skrattade. Orden kunde han inte urskilja, men han tyckte, att det var vackert att höra människoröster. »Jag undrar allt vad de skulle säga, om jag bultade på och bad att bli insläppt,» tänkte han.

Detta var ju vad han hade ämnat göra, men nu hade mörkrädslan gått över, sedan han såg de upplysta fönstren. I stället kände han nu på nytt den där skyggheten, som alltid kom över honom i närheten av människor. »Jag ska se mig om i byn än en stund,» tänkte han, »innan jag ber att få komma in hos någon.»