När räven tjöt på detta sätt, vaknade den gamla Akka, förargåsen, och fastän hon nästan ingenting kunde se, tyckte hon sig ändå känna igen rösten. »Är det du, Smirre, som är ute i natt?» sade hon. — »Ja,» sade Smirre, »det är jag, och jag vill nu fråga vad ni gäss tycker om den natt, som jag har skaffat er.» — »Är det din mening att säga, att det är du, som har sänt emot oss både mården och uttern?» frågade Akka. — »En god bragd ska inte förnekas,» sade Smirre. »Ni har en gång lekt gåsleken med mig. Nu har jag börjat leka rävleken med er, och jag är inte sinnad att upphöra med den, så länge som en enda av er finns i livet, om jag så skulle nödgas följa er över hela landet.» — »Du, Smirre, borde ändå tänka på om det är rätt av dig, som är väpnad med både tand och klo, att på detta sätt förfölja oss, som är försvarslösa,» sade Akka. Smirre tyckte, att Akka lät rädd, och han sade hastigt: »Om du, Akka, vill ta och kasta ner till mig den där Tummetott, som nu så många gånger har stått mig emot, så lovar jag att sluta fred med dig. Jag ska då aldrig mer förfölja varken dig eller någon av de dina.» — »Inte kan jag ge dig Tummetott,» sade Akka. »Från den yngsta till den äldsta av oss vill vi gärna ge våra liv för hans skull.» — »Håller ni honom så kär,» sade Smirre, »då lovar jag dig, att han ska bli den första av er, som jag ska kräva hämnd på.»
Akka svarade inte mer, och sedan Smirre hade uppsänt ett par vrålanden till, blev allt tyst. Pojken låg alltjämt vaken. Nu var det Akkas ord till räven, som hindrade honom från att sova. Aldrig hade han trott, att han skulle få höra något så stort, som att någon ville våga livet för hans skull. Från den stunden kunde det inte mer sägas om Nils Holgersson, att han inte tyckte om någon.
