Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/143

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
114
KARLSKRONA

krigsskeppen. Han hade varit road av fartyg i hela sitt liv, fast han inte hade haft att göra med andra än de galejor, som han hade låtit segla i landsvägsdiket. Han hade mycket väl reda på att den staden, där det låg så många krigsfartyg, inte kunde vara någon annan än Karlskrona.

Pojkens morfar hade varit en gammal flottmatros, och så länge som han hade levat, hade han var dag berättat om Karlskrona, om det stora krigsvarvet och om allt annat, som fanns att se där i staden. Här kände pojken sig alldeles som hemma, och han blev glad, att han skulle få se allt detta, som han hade hört så mycket talas om.

Men han fick bara se en skymt av tornen och befästningarna, som stängde inloppet till hamnen, och av de många byggnaderna på varvet, innan Akka slog ner på det ena av de platta kyrktornen.

Det var nog en säker plats för dem, som ville komma undan en räv, och pojken började undra om han inte kunde våga att krypa in under gåskarlens vinge för denna enda natt. Jo, det kunde han bestämt, det vore allt gott för honom att få sova en smula. Han skulle försöka att få se litet mer av varvet och fartygen, sedan det hade blivit ljust. — — — — — —

Pojken tyckte själv, att det var besynnerligt, att han inte kunde hålla sig stilla och vänta till nästa morgon med att se fartygen. Han hade visst inte sovit i fem minuter, förrän han gled fram under vingen och klättrade utmed åskledaren och vattenrännorna ända ner till marken.

Han stod snart på ett stort torg, som utbredde sig framför kyrkan. Det var belagt med kullriga stenar och likaså besvärligt för honom att vandra över, som det är för stort folk att gå på en tuvig äng. Sådana, som äro vana att hålla till i vildmarken eller bo långt borta på landet, känna sig alltid ängsliga, när de komma in i en stad, där husen stå raka och stela och gatorna ligga öppna, så att var och en kan se den, som går där. Och på samma sätt gick det nu med pojken. När han stod på det stora