Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/147

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
118
KARLSKRONA

grundlagt staden. Det var nog ingen mindre än självaste Karl den elfte, som han hade råkat ut för.

»Han gör bra reda för sig,» sade bronskarlen. »Kan han nu också säga mig om han har sett till en liten pilt, som springer omkring i staden i natt? Det är en näsvis kanalje, och får jag bara tag i honom, ska jag lära honom mores.» Därmed stötte han än en gång käppen i backen och såg förfärligt ond ut.

»Med förlov, Ers Majestät, jag har sett honom,» sade träkarlen, och pojken blev så rädd, att han började skälva, där han satt inkrupen under hatten och såg på bronskarlen genom en spricka i träet. Men han lugnade sig, när träkarlen fortsatte: »Ers Majestät är på orätt spår. Den där pilten hade visserligen för avsikt att springa in på varvet och sticka sig undan där.»

»Säger han det, Rosenbom? Ja, stå då inte längre stilla på sin pall, utan kom med mig, och hjälp mig att söka reda på honom! Fyra ögon ser mer än två, Rosenbom.»

Men träkarlen svarade med jämmerlig röst: »Jag skulle underdånigst be att få stå kvar där jag står. Jag ser frisk och skinande ut för målningens skull, men jag är gammal och murken och tål inte att röra mig.»

Bronskarlen hörde nog inte till dem, som tyckte om att bli motsagda. »Vad är det för fasoner? Kom han mans, Rosenbom!» Och han höjde sin långa käpp och gav den andre ett dånande slag över axeln. »Ser han, att han håller, Rosenbom?»

Därmed bröto de upp och gingo stora och väldiga fram på Karlskrona gator, tills de nådde en hög port, som ledde in till varvet. Därutanför gick en av flottans matroser på vakt, men bronskarlen skred bara förbi honom och sparkade upp porten, utan att matrosen låtsade något därom.

Så snart som de hade kommit in på varvet, sågo de framför sig en vidsträckt hamn, avdelad med pålbroar.