Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/149

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
120
KARLSKRONA

på Dristigheten, berättade så mycket han visste om skeppens byggmästare och om dem, som hade fört dem, och om de öden, som de hade haft. Han berättade om Chapman och Puke och Trolle, om Hogland och Svensksund, ända fram till 1809, för sedan hade han inte varit med längre.

Både han och bronskarlen hade mest att säga om de gamla, granna träfartygen. De nya pansarskeppen tycktes de inte riktigt förstå sig på.

»Jag hör, att Rosenbom inte vet något om det här nya,» sade bronskarlen. »Låt oss därför gå och se på något annat! För detta roar mig, Rosenbom.»

Nu hade han visst alldeles upphört att söka efter pojken, och denne kände sig trygg och lugn, där han satt i trähatten.

Därpå vandrade de båda karlarna igenom de stora anläggningarna: segelsömmareverkstaden och ankarsmedjan, maskin- och snickeriverkstäderna. De sågo mastkranarna och dockorna, de stora förrådshusen, artillerigården, tyghuset, den långa repslagarebanan och den stora, övergivna dockan, som hade blivit sprängd i hälleberget. De gingo ut på pålbroarna, där örlogsfartygen lågo förtöjda, stego ombord på dem och besågo dem som två gamla sjöbussar, undrade och förkastade och gillade och förargades.

Pojken satt trygg under trähatten och hörde talas om hur det hade arbetats och kämpats på denna plats för att utrusta alla de flottor, som hade gått ut härifrån. Han hörde hur liv och blod hade vågats, hur den sista skärven hade offrats för att bygga krigsskeppen, hur snillrika män hade ansträngt all sin kraft för att förbättra och fullkomna dessa fartyg, som hade varit fäderneslandets värn. Det var inte utan, att pojken ett par gånger fick tårarna i ögonen, när han hörde talas om allt detta. Och han var glad åt att han fick så bra reda på det.

Allra sist gingo de in på en öppen gård, där galjonsbilderna från gamla linjeskepp stodo uppställda. Och en märkvärdigare syn hade pojken aldrig sett, för dessa bilder