Han såg ingenting annat än moln och fåglar omkring sig och började hålla det för rimligt, att de foro mot himlen. Han blev glad och undrade vad han skulle få se däruppe. Yrseln gick över på en gång. Han blev så förfärligt glad vid tanken på att han for upp till himlen och lämnade jorden.
I detsamma hörde han ett par knallande skott och såg ett par små vita rökpelare stiga upp.
Det blev oro och uppståndelse bland fåglarna. »Skyttar! Skyttar! Skyttar i båtarna!» ropade de. »Flyg högt! Flyg undan!»
Då såg pojken äntligen, att de alltjämt foro fram över havsytan, och att de alls inte voro i himlen. I en lång rad lågo små båtar, fyllda av skyttar, som lossade skott på skott. De främsta fågelflockarna hade inte märkt dem i tid. De hade hållit för lågt. Flera mörka kroppar sjönko ner mot havet, och för var och en, som föll, höjdes höga jämmerskrik av de levande.
Det var besynnerligt för den, som nyss trodde sig vara i himlen, att vakna upp till sådan skräck och jämmer. Akka sköt mot höjden så raskt hon kunde, och sedan satte flocken av med största möjliga fart. Vildgässen kommo också oskadda undan, men pojken kunde inte hämta sig från sin förvåning. Tänk, att någon kunde vilja skjuta på sådana som Akka och Yksi och Kaksi och gåskarlen och de andra! Människorna hade inte något begrepp om vad de gjorde.
Så bar det framåt igen i den stilla luften, och det var tyst som nyss förut, med undantag av att några uttröttade fåglar då och då ropade: »Är vi inte framme snart? Är ni säkra på att vi håller rätt väg?» Härpå svarade de, som flögo i spetsen: »Vi far rätt mot Öland, rätt mot Öland.»
Gräsänderna voro trötta, och lommarna foro om dem. »Ha inte så bråttom!» ropade då änderna. »Ni äter opp
