Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/155

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
126
RESA TILL ÖLAND

»Det var för illa,» sade svanen. »De har ju lockat er vilse. Ni är på väg till Blekinge. Kom nu med mig, ska jag visa er rätt!»

Och så for han åstad med dem, och när han hade fört dem så långt bort från den stora stråkvägen, att de inga rop hörde, försvann han i dimman.

Nu foro de omkring en stund alldeles på måfå. Knappt hade de lyckats att finna reda på fåglarna igen, förrän en and kom fram till dem. »Det är bäst, att ni lägger er ner på vattnet, tills dimman går sin väg,» sade anden. »Det märks ju, att ni inte är vana att reda er på resor.»

Det var inte utan, att det lyckades de skälmarna att göra Akka huvudyr. Så vitt pojken kunde förstå, flögo vildgässen runt en lång stund.

»Akta er! Ser ni inte, att ni flyger opp och ner?» ropade en lom, när han störtade förbi. Pojken grep ovillkorligen tag om gåskarlens hals. Det var något, som han länge hade fruktat för.

Ingen kan säga när de skulle ha kommit fram, om det inte hade hörts ett dovt rullande skott långt borta.

Då sköt Akka fram halsen, smällde hårt med vingarna och satte full fart. Nu hade hon något att rätta sig efter. Grågåsen hade just sagt henne, att hon inte skulle slå ner ytterst på Ölands södra udde, därför att där stod en kanon, som människorna brukade skjuta på dimman med. Nu kände hon riktningen, och nu skulle ingen i världen kunna locka henne vilse.