Utanför stranden foro måsar och tärnor fram över vattnet och fiskade. »Vad är det för fisk, som ni tar opp?» frågade en vildgås. — »Det är spigg. Det är ölandsspigg. Det är den bästa spigg i världen,» sade en mås. »Vill du inte smaka?» Och han flög emot gåsen med munnen full av de små fiskarna och ville ge henne. »Usch då! Tror du jag vill äta sådan där otäckhet?» sade vildgåsen.
Nästa morgon var det alltjämt lika dimmigt. Vildgässen gingo på ängen och betade, men pojken hade gått ner till stranden för att samla in musslor. Det fanns gott om dem, och när han tänkte på att han nästa dag kanske skulle vara på ett ställe, där han inte kunde få någon mat alls, så beslöt han, att han skulle försöka göra sig en liten påse, som han kunde plocka full av musslor. Han fann på ängen gammal starr, som var seg och stark, och av den började han fläta sig en ränsel. Detta hade han arbete med i flera timmar, men han var också riktigt nöjd med den, när den var färdig.
Vid middagstiden kommo alla vildgässen springande och frågade om han hade sett den vita gåskarlen. »Nej, inte har han varit med mig,» sade pojken. — »Vi hade honom med oss ända tills helt nyligen,» sade Akka, »men nu vet vi inte mer var han finns.»
Pojken for upp och blev förfärligt rädd. Han frågade om någon räv eller örn hade visat sig, eller om någon människa hade varit synlig i närheten. Men ingen hade kunnat märka något farligt. Gåskarlen hade nog bara gått vilse i dimman.
Men det var lika stor olycka för pojken, på vad sätt den vite än hade kommit bort, och han gav sig genast åstad för att söka efter honom. Dimman skyddade honom, så att han kunde springa osedd vart som helst, men den hindrade honom också från att se. Han sprang söderut efter kusten ända ner till fyren och mistkanonen på öns yttersta udde. Överallt var det samma fågelvimmel, men ingen gåskarl. Han vågade sig fram till Ottenby gård, och
