och varför han inte hade velat tala om, att han hjälpte henne. Hon hade det vackraste lilla huvud, fjäderskruden var som mjukt siden, och ögonen voro milda och bedjande.
När hon fick se pojken, ville hon springa undan. Men den vänstra vingen var ur led och släpade mot marken, så att den hindrade alla hennes rörelser.
»Du ska inte vara rädd för mig,» sade pojken och såg inte alls så ond ut, som han hade ämnat visa sig. »Jag är Tummetott, som är Mårten gåskarls reskamrat,» fortfor han. Och så blev han stående och visste inte vad han ville säga.
Det kan ibland finnas något hos djur, som gör, att man undrar vad de äro för slags varelser. Man känner sig nästan rädd för att de skola vara förvandlade människor. Det var något sådant med grågåsen. Så snart som Tummetott sade vem han var, sänkte hon halsen och huvudet mycket behagfullt inför honom och sade med en röst, som var så vacker, att pojken inte kunde tro, att det var en gås, som talade: »Jag är mycket glad, att du har kommit hit för att bistå mig. Den vita gåskarlen har sagt mig, att ingen är så klok och så god som du.»
Hon sade detta med en sådan värdighet, att pojken blev riktigt blyg. »Det här kan väl inte vara någon fågel,» tänkte han. »Det är säkert en förtrollad prinsessa.»
Han fick stor lust att hjälpa henne och stack in sina små händer under fjädrarna och kände utmed vingbenet. Benet var inte brutet, men det var något i olag med leden. Han fick ner fingret i en tom ledhåla. »Akta dig nu!» sade han, tog ett fast tag om benpipan och passade in den, där den skulle vara. Han gjorde det riktigt raskt och bra för att vara första gången, som han försökte sig på dylikt, men det måtte ha gjort mycket ont, för den stackars unggåsen utstötte ett enda gällt skrik, och sedan sjönk hon ner bland stenarna utan att ge ifrån sig ett livstecken.
Pojken blev förfärligt skrämd. Han hade velat hjälpa henne, men nu var hon ju död. Han tog ett långt hopp ner
