Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/183

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
148
LILLA KARLSÖN

När pojken hade suttit där en stund, tycktes stormen avtaga. Himlen blev klar, och månskenet började leka på vågorna. Pojken gick till grottöppningen för att se ut. Grottan befann sig rätt högt uppåt berget. En smal och brant stig ledde ditupp. På den var det väl, han hade att vänta rävarna.

Inga rävar såg han ännu till, men däremot något, som han i första ögonblicket blev mycket mera rädd för. På strandremsan nedanför berget stodo några stora jättar eller andra stentroll, eller kanske att det rent av var människor. Först trodde han, att han drömde, men nu var han alldeles säker på att han inte hade fallit i sömn. Han såg de stora karlarna så tydligt, att det inte kunde vara någon synvilla. Somliga stodo ute på strandbrädden och andra alldeles inpå berget, som om de ämnade klättra uppför det. Somliga hade stora, tjocka huvuden, och andra hade inget alls. Somliga voro enarmade, och somliga hade pucklar både fram och bak. Han hade aldrig sett något så märkvärdigt.

Pojken stod och skrämde upp sig för de där trollen, så att han nästan glömde att spana efter rävarna. Men nu hörde han en klo skrapa mot en sten. Han såg tre rävar komma uppför branten, och så snart som han visste, att han hade något verkligt att göra med, blev han lugn igen och inte ett grand rädd. Det föll honom in, att det var bra synd att bara väcka gässen och lämna fåren åt sitt öde. Han tyckte, att han skulle vilja ställa till på annat sätt.

Han sprang hastigt inåt grottan, skakade storgumsen i hornen, så att han vaknade, och svängde sig på samma gång upp på hans rygg. »Res på er, far, så ska vi försöka att skrämma rävarna en smula!» sade pojken.

Han hade försökt att vara så tyst som möjligt, men rävarna måtte allt ha hört något buller. När de kommo upp till grottans mynning, stannade de och överlade. »Det var bestämt någon av dem därinne, som rörde på sig,» sade en. »Jag undrar om de är vakna.» — »Å, gå på du bara!» sade en annan. »De kan i alla fall inte göra oss något.»