När de kommo längre in i grottan, stannade de och vädrade. »Vem ska vi ta i kväll?» viskade den, som gick först. — »I kväll ska vi ta storgumsen,» sade den siste. »Sedan får vi ett lätt arbete med de andra.»
Pojken satt på den gamla gumsens rygg och såg hur de smögo sig fram. »Stöt nu till rakt fram!» viskade pojken. Storgumsen stötte till, och den första räven kastades huvudstupa tillbaka mot öppningen. »Stöt nu till åt vänster!» sade pojken och vände gumsens stora huvud åt rätt håll. Gumsen måttade ett förfärligt slag, som träffade den andra räven i sidan. Han rullade runt flera gånger, innan han kom på benen igen och kunde fly. Pojken hade allt gärna önskat, att också den tredje skulle ha fått en stöt, men han hade redan givit sig av.
»Nu tänker jag, att de har fått nog för i natt,» sade pojken. — »Jag tror så med,» sade storgumsen. »Lägg dig nu på min rygg och kryp ner i ullen! Du kan förtjäna att få det gott och varmt efter all blåst, som du har varit ute i.»
Nästa dag gick storgumsen omkring med pojken på ryggen och visade honom ön. Den bestod av en enda väldig klippa. Den var som ett stort hus med lodräta väggar och platt tak. Gumsen gick först upp på bergtaket och visade pojken de goda betesmarkerna där, och denne fick lov att erkänna, att ön tycktes vara särskilt skapad för får. Det växte inte mycket annat uppe på berget än fårsvingel och sådana små torra, krydd-doftande växter, som får tycka om.
Men det fanns minsann annat än fårbete att se på för den, som väl var kommen uppför branten. Där syntes för det första hela havet, som nu låg blått och solbelyst och rullade fram i blanka dyningar. Bara vid en och annan udde sprutade det upp i skum. Rakt österut låg Gottland med
