och sade: »Det vore väl bättre för oss alla, Vind-Ile, om Tummetott komme fram hel än halv, och därför ska jag försöka bära honom på ryggen.» — »Om du orkar, Fumle-Drumle, så är det inte mig emot,» sade Vind-Ile. »Men tappa inte bort honom!»
Härmed var redan mycket vunnet, och pojken kände sig riktigt nöjd igen. »Inte är det lönt att förlora humöret, därför att jag har blivit bortstulen av kråkorna,» tänkte han. »De stackarna ska jag väl komma till rätta med.»
Kråkorna flögo allt fortfarande mot sydväst fram över Småland. Det var en präktig morgon, solig och lugn, och fåglarna nere på jorden höllo som bäst på att sjunga sina friarvisor. I en hög, mörk skog satt själva trasten med hängande vingar och förtjockad strupe uppe i en grantopp och slog slag på slag. »Vad du är vacker! Vad du är vacker! Vad du är vacker!» sjöng han. »Ingen är så vacker. Ingen är så vacker. Ingen är så vacker.» Och så snart som han hade slutat denna visa, började han den på nytt.
Men pojken for just då fram över skogen, och när han hade hört visan ett par gånger och märkte, att trasten inte kunde någon annan, satte han båda händerna som en lur för munnen och ropade neråt: »Det där har vi hört förr. Det där har vi hört förr.» — »Vem är det? Vem är det? Vem är det? Vem gör narr av mig?» frågade trasten och försökte få syn på den, som ropade. — »Det är Kråkrövad, som gör narr av din visa,» svarade pojken. Kråkhövdingen vände på huvudet i detsamma och sade: »Akta dina ögon, Tummetott!» Men pojken tänkte: »Nej, det bryr jag mig inte om. Jag vill just visa dig, att jag inte är rädd för dig.»
Allt längre inåt landet foro de, och skogar och sjöar fanns det överallt. I en björkhage satt skogsduvan på en naken gren, och framför henne stod duvhannen. Han blåste upp fjädrarna, krökte på nacken, höjde och sänkte kroppen, så att bröstfjädrarna brusade mot grenen. Under tiden
