kuttrade han: »Du, du, du är den vackraste i skogen. Ingen i skogen är så vacker som du, du, du.»
Men uppe i luften for pojken förbi, och när han hörde duvhannen, kunde han inte hålla sig tyst. »Tro honom inte! Tro honom inte!» ropade han.
»Vem, vem, vem är det, som ljuger på mig?» kuttrade duvhannen och försökte att få syn på den, som hade skrikit till honom. »Det är Kråktagen, som ljuger på dig,» svarade pojken. Återigen vände Vind-Ile huvudet mot pojken och befallde honom att tiga, men Fumle-Drumle, som bar honom, sade: »Låt honom prata, så tror småfåglarna, att vi kråkor har blivit kvicka och roliga fåglar!» — »De är väl inte så dumma heller,» sade Vind-Ile, men han tyckte nog om tanken, för sedan lät han pojken ropa, så mycket han ville.
Skog och skogsmark var det mesta, som de flögo fram över, men det fanns förstås också både kyrkor och kyrkbyar och småkojor i skogsbrynet. På ett ställe sågo de en gammal trevlig herrgård. Den låg med skogen bakom sig och sjön framför sig, hade röda väggar och brutet tak, väldiga lönnar omkring gårdsplanen och stora, risiga krusbärsbuskar i trädgården. Överst på väderflöjeln satt staren och sjöng så, att var ton hördes in till honan, som låg på ägg i holken i päronträdet. »Vi har fyra små vackra ägg,» sjöng staren. »Vi har fyra små vackra, runda ägg. Vi har hela boet fullt av präktiga ägg.»
När staren sjöng visan för tusende gången, for pojken över gården. Han satte händerna för munnen som ett rör och ropade: »Skatan ska ta dem. Skatan ska ta dem.»
»Vem är det, som vill skrämma mig?» frågade staren och flaxade oroligt med vingarna. — »Det är Kråkfångad, som skrämmer dig,» sade pojken. Denna gången sökte inte kråkhövdingen tysta ner honom. I stället hade både han och hela flocken så roligt, att de kraxade av belåtenhet.
Ju längre inåt landet de kommo, desto större blevo sjöarna, och desto rikare blevo de på öar och uddar. Och
