på en sjöstrand stod andraken och krumbuktade sig för andhonan. »Jag ska vara dig trogen i alla mina dar. Jag ska vara dig trogen i alla mina dar,» sade andraken. — »Varar inte till sommarns slut,» skrek pojken, som for förbi. — »Vad är du för en?» ropade andraken. — »Jag heter Kråkstulen,» skrek pojken.
Vid middagstiden slogo kråkorna ner i en beteshage. De foro omkring och skaffade sig mat, men ingen av dem tänkte på att ge pojken något. Så kom Fumle-Drumle farande fram till hövdingen med en kvist av en törnbuske, som det satt några röda nypon på. »Här ska du få, Vind-Ile,» sade han. »Det är vacker mat, som passar åt dig.» Vind-Ile fnyste föraktligt. »Tror du, att jag vill äta gamla torra nypon?» sade han. — »Och jag, som trodde, att du skulle bli glad åt dem!» sade Fumle-Drumle och slängde bort nyponkvisten liksom i missmod. Men den föll ner alldeles framför pojken, och han var inte sen att gripa fatt i den och äta sig mätt.
När kråkorna hade ätit, började de att prata. »Vad tänker du på, Vind-Ile? Du är så tyst i dag,» sade en av dem till anföraren. — »Jag tänker på att i den här trakten levde en gång en höna, som var mycket glad åt sin matmor och för att riktigt glädja henne gick och värpte en kull ägg, som hon gömde under ett lagårdsgolv. Hela tiden hon ruvade äggen, fröjdade hon sig vid tanken på hur glad matmodern skulle bli åt kycklingarna. Matmodern undrade förstås var hönan höll till en så lång tid. Hon sökte henne, men fann henne inte. Kan du gissa, Långnäbb, vem som fann henne och äggen?»
»Jag tänker, att jag kan gissa det, Vind-Ile, men när du har talat om detta, så ska jag berätta något liknande. Kommer ni ihåg den stora, svarta kattan i Hinneryds prästgård? Hon var missnöjd med husbondfolket, därför att de alltid togo de nyfödda ungarna ifrån henne och dränkte dem. Inte mer än en enda gång lyckades hon hålla dem gömda, och det var, när hon hade lagt dem i en halmstack
