Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/237

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
194
DEN GAMLA BONDKVINNAN

hur jag ska bära mig åt för att finna en bra sovplats. Om jag inte får reda på ett ställe, som är väl skyddat, har vi Smirre räv över oss innan morgonen.»

Han stirrade åt alla sidor, men han såg inte något härbärge, där han kunde ta in. Och en mörk och kulen kväll var det med blåst och duggregn. Det blev hemskare och otrevligare omkring honom för varje ögonblick.

Det kan väl låta besynnerligt, men de resande tycktes inte alls ha lust att be om husrum i någon gård. De hade redan farit förbi många kyrkbyar utan att klappa på en enda dörr. Små backstugor i skogsbrynet, som alla fattiga vandrare äro glada att råka på, låtsade de inte heller om. Man kunde nästan vara frestad att säga, att de förtjänade att ha det svårt, då de inte begärde hjälp där den stod dem till buds.

Men sent omsider, när det hade blivit så mörkt, att det knappt fanns en strimma av dager kvar under himmelen, och de två, som behövde sova, färdades fram i halvsömn, råkade de på en bondgård, som låg ensam, långt skild från alla grannar. Och inte nog med att den låg så ödsligt, utan den såg ut att vara alldeles obebodd. Ingen rök steg upp ur skorstenen, intet ljussken lyste ur fönstren, ingen människa rörde sig på gårdsplanen. När den av de tre, som kunde hålla sig vaken, såg stället, tänkte han: »Nu får det gå hur det vill, men i den här gården måste vi försöka att komma in. Något bättre kan vi nog inte finna.»

Strax därpå stodo de alla tre på gårdsplanen. De två somnade i samma stund, som de fingo stanna, men den tredje såg sig ivrigt omkring för att finna ut var han kunde komma in under tak. Det var ingen liten gård. Utom boningshus och stall och lagård funnos där långa längor med lador och logar och bodar och redskapsskjul. Men alltsammans såg fasligt fattigt och förfallet ut. Husen hade gråa, mosslupna, lutande väggar, som tycktes vara färdiga att ramla omkull. I taken funnos gapande hål,