bedrövligt, att jag ska vara så liten och kraftlös,» sade pojken. »Jag tror inte, att jag är i stånd att hjälpa dig.» — »Inte ska du inbilla mig, att du är kraftlös, därför att du är liten,» sade kon. »Alla tomtar, som jag har hört talas om, har varit så starka, att de har kunnat dra ett helt lass hö och slå ihjäl en ko med ett knytnävslag.» Pojken kunde inte låta bli att skratta åt kon. »Det var nog tomtar av annat slag än jag, det,» sade han. »Men jag ska lossa din halslänk och öppna dörren för dig, så att du kan gå ut och dricka i en av vattenpussarna på gården, och så ska jag försöka klättra opp på höloftet och vräka ner hö i din krubba.» — »Ja, det vore ju alltid någon hjälp,» sade kon.
Pojken gjorde, som han hade sagt, och när kon stod med fylld krubba framför sig, tänkte han, att han äntligen skulle få sova. Men han hade knappt krupit ner i bädden, förrän hon på nytt började tala med honom.
»Du blir väl rent utledsen på mig, ifall jag ber dig om en sak till,» sade kon. — »Det gör jag inte, om det bara är något, som jag kan rå med,» sade pojken. — »Då vill jag be dig, att du går in i stugan här mittemot och ser efter hur det står till med matmor. Jag är rädd för, att det har hänt henne en olycka.» — »Nej, det kan jag inte,» sade pojken. »Jag törs inte visa mig för människor.» — »Du kan väl inte vara rädd för en gammal sjuk gumma,» sade kon. »Men du behöver inte heller gå in i stugan. Ställ dig bara utanför dörren, och titta in genom dörrspringan!» — »Ja, om det inte är något annat ni begär av mig, så får jag väl göra det,» sade pojken.
Därmed öppnade han lagårdsdörren och begav sig ut på gårdsplanen. Det var en förfärlig natt att komma ut i. Varken måne eller stjärnor lyste, vinden ven, och regnet skvalade ner. Men det värsta var, att sju stora ugglor sutto i rad på takåsen av boningshuset. Det var rysligt bara att höra dem, där de sutto och klagade på
