Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/242

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
199
DEN GAMLA BONDKVINNAN

vädret, och än värre var det att tänka på att om en enda av dem fick syn på honom, så var det ute med honom.

»Stackare den, som liten är!» sade pojken, när han gav sig ut på gårdsplanen. Och det hade han skäl att säga. Han blåste omkull två gånger, innan han kom fram till boningshuset, och ena gången svepte vinden ner honom i en vattenpuss, som var så djup, att han höll på att drunkna. Men fram kom han i alla fall.

Han klättrade uppför ett par trappsteg, krånglade sig över en tröskel och kom in i förstun. Stugdörren var stängd, men nere i ena hörnet var ett stort stycke borttaget, för att katten skulle kunna gå ut och in. Det var alltså ingen svårighet för pojken att se efter hur det stod till i stugan.

Knappast hade han kastat en blick dit in, förrän han ryckte till och drog tillbaka huvudet. En gammal, gråhårig kvinna låg utsträckt på golvet därinne. Hon varken rörde sig eller jämrade sig, och hennes ansikte lyste besynnerligt vitt. Det var, som om en osynlig måne hade kastat ett blekt ljus över det.

Pojken kom ihåg, att när hans morfar hade dött, hade också hans ansikte blivit så där underligt vitt. Och han förstod, att den gamla människan, som låg på golvet i stugan, måste vara död. Döden hade väl kommit över henne så hastigt, att hon inte en gång hade hunnit lägga sig på sin säng.

Han blev förfärligt rädd, när han tänkte på att han mitt i mörka natten befann sig ensam med en död. Han kastade sig huvudstupa utför trappan och rusade tillbaka till lagården.

När han talade om för kon vad han hade sett i stugan, hörde hon upp att äta. »Jaså, matmor är död,» sade hon. »Då lär det snart bli slut med mig också.» — »Det blir väl alltid någon, som tar hand om er,» sade pojken tröstande. — »Du vet inte, du,» sade kon, »att jag redan är dubbelt så gammal, som en ko brukar vara, innan hon läggs på