få det bra?» brukade hon säga, när hon stod i båset hos den gamla kon. »Här i Småland har de ju bara fattigdom att vänta.»
Men när det sista barnbarnet var rest, hade det varit slut med matmodern. Hon blev på en gång lutande och grå, och hon stapplade, då hon gick, som om hon inte mer orkade röra sig. Och hon slutade upp att arbeta. Hon ville inte sköta om gården, utan lät allting förfalla. Hon hjälpte inte mer upp husen, och hon sålde bort både oxar och kor. Den enda hon behöll var den gamla kon, som nu talade med Tummetott. Henne lät hon leva, därför att alla barnen hade gått vall med henne.
Hon kunde nog ha tagit i sin tjänst pigor och drängar, som hade hjälpt henne med arbetet, men hon tålde inte att se främmande omkring sig, sedan hennes egna hade övergivit henne. Och kanske att hon var mest nöjd med att gården förföll, när intet av barnen skulle komma att överta den. Inte brydde hon sig om, att hon själv blev fattig, därför att hon inte vårdade sig om det, som var hennes. Men hon var ängslig för att barnen skulle få reda på hur svårt hon hade det. »Bara inte barnen får veta detta! Bara inte barnen får veta detta!» suckade hon, när hon stapplade genom lagården.
Barnen skrevo jämt och bådo, att hon skulle fara ut till dem, men det ville hon inte. Hon ville inte se det land, som hade tagit dem ifrån henne. Hon var ond på det. »Det är väl dumt av mig, att jag inte tycker om det där landet, som har varit så bra för dem,» sade hon. »Men jag vill inte se det.»
Hon tänkte aldrig på annat än barnen och på detta, att de hade måst resa. När det blev sommar, ledde hon ut kon, för att hon skulle få beta på den stora mossen. Själv satt hon hela dagarna vid kanten av mossen med händerna i skötet, och när hon gick hem, sade hon: »Ser du, Rödlinna, om här hade funnits stora, feta åkrar i stället för denna ofruktbara mossen, då hade de inte behövt resa.»
