Men om vassen stänger ute människorna, ger den till gengäld skydd och hägn åt en mängd annat. Inne i vassen finns det mångfaldiga små dammar och kanaler med grönt, stillastående vatten, där andmaten och naten frodas, och där mygglarver, fiskyngel och klumpmaskar kläckas ut i oräkneliga skaror. Och vid stränderna av dessa små dammar och kanaler finns en myckenhet väl undandolda platser, där sjöfåglarna kunna kläcka ut sina ägg och föda upp sina ungar utan att bli störda vare sig av fiender eller av matbekymmer.
Det bor också en orimlig massa fåglar i Tåkernvassen, och flera samlas dit år för år, allt som det blir bekant vilken präktig uppehållsort den är. De första, som slogo sig ner där, voro gräsänderna, och de bo där ännu i tusental. Men de äga inte mer hela sjön, utan de ha måst dela med sig av utrymmet åt svanor, doppingar, sothöns, lommar, skedänder och en hel hop andra.
Tåkern är säkerligen den största och yppersta fågelsjö, som finns i hela landet, och fåglarna måste skatta sig lyckliga, så länge som de äga en sådan tillflyktsort. Men det är ovisst hur lång tid de få behålla väldet över vassruggar och dy-stränder, för människorna kunna inte glömma, att sjön breder ut sig över en myckenhet god och fruktbar jord, och gång efter annan kommer det upp förslag bland dem, att de skola torrlägga den. Och om dessa förslag ginge i verkställighet, bleve de mångtusende vattenfåglarna tvungna att flytta från trakten.
På den tiden, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, fanns vid Tåkern en gräsand, som hette Jarro. Det var en ungfågel, som hade levat bara en sommar, en höst och en vinter. Nu var det hans första vår. Han var nyss hemkommen från Nordafrika och hade nått Tåkern i så god tid, att isen ännu låg kvar på sjön.
En kväll, när han och de andra unga andrakarna roade sig med att sträcka fram och tillbaka över sjön, lossade en jägare av ett par skott efter dem, och Jarro träffades
