stor skräck, att han höll på att mista sansen. Nu var han väl förlorad, för här stod den, som var farligare än både människor och rovfåglar. Det var ingen mindre än Cesar själv, den långhåriga fågelhunden, som nyfiket nosade på honom.
Hur ömkansvärt rädd hade inte Jarro varit förra sommaren, när han ännu var en liten gul dununge, var gång det hade ljudit över vassruggarna: »Cesar kommer! Cesar kommer!» När han hade sett den brun- och vitfläckiga hunden med det tandfyllda gapet komma vadande genom vassen, hade han trott sig skåda döden själv. Han hade alltid hoppats, att han inte skulle behöva uppleva den stunden, när han mötte Cesar öga mot öga.
Men han måtte till sin olycka ha råkat falla ner i den gården, där Cesar var hemma, för nu stod han där över honom. »Vad är du för en?» brummade han. »Hur har du kommit in i stugan? Hör du inte hemma nere bland vassruggarna?»
Det var med knapp nöd Jarro kunde få mod att svara. »Var inte ond på mig, Cesar, därför att jag har kommit in i stugan!» sade han. »Det är inte mitt fel. Jag har blivit skadskjuten. Det är människorna själva, som har lagt mig i den här korgen.»
»Jaså, det är människorna själva, som har lagt hit dig,» sade Cesar. »Då är det säkert deras mening att bota dig, fast jag för min del tycker, att de skulle göra klokare i att äta opp dig, när du är i deras våld. Men i alla fall är du fridlyst i stugan. Du behöver inte se så rädd ut. Nu är vi inte nere på Tåkern.»
Härmed gick Cesar och lade sig att sova framför den flammande spisbrasan. Så snart som Jarro förstod, att denna gräsliga fara var förbi, föll den stora mattigheten över honom, och han sjönk på nytt i sömn.
Nästa gång Jarro vaknade, såg han, att ett fat med gryn och vatten stod framför honom. Han var ännu ganska sjuk, men han kände sig hungrig i alla fall och började äta.
