Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/265

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
214
DEN STORA FÅGELSJÖN

När matmodern såg, att han åt, kom hon fram och smekte honom och såg glad ut. Därefter somnade Jarro in på nytt. Under flera dagar gjorde han ingenting annat än åt och sov.

En morgon kände sig Jarro så frisk, att han steg upp ur korgen och vandrade framåt golvet. Men han hade inte hunnit långt, förrän han föll omkull och blev liggande. Då kom Cesar, öppnade sitt stora gap och fattade om honom. Jarro trodde naturligtvis, att hunden ämnade bita ihjäl honom, men Cesar bar honom tillbaka till korgen utan att skada honom. Härav fick Jarro ett sådant förtroende till Cesar, att han vid nästa utfärd i stugan gick fram till hunden och lade sig bredvid honom. Efter detta blevo Cesar och han goda vänner, och Jarro låg var dag flera timmar och sov mellan Cesars tassar.

Ändå större tillgivenhet än för Cesar kände Jarro för matmodern. För henne erfor han inte den minsta skräck, utan han strök sitt huvud mot hennes hand, när hon kom och gav honom mat. När hon gick ut ur stugan, suckade han av sorg, och när hon kom tillbaka, ropade han välkommen till henne på sitt eget språk.

Jarro glömde alldeles bort hur rädd han hade varit för både hundar och människor förr i världen. Han tyckte, att de voro blida och goda, och han älskade dem. Han önskade, att han vore frisk, så att han kunde flyga ner till Tåkern och tala om för gräsänderna, att deras gamla fiender inte voro farliga, och att de alls inte behövde frukta dem.

Han hade lagt märke till att såväl människorna som Cesar hade lugna ögon, som det gjorde en gott att se in i. Den enda i stugan, vars blickar han inte gärna ville möta, var Klorina, stugkattan. Hon gjorde honom ingenting ont hon heller, men han kunde inte fatta något förtroende för henne. Dessutom retades hon ständigt med honom, därför att han älskade människorna. »Du tror, att de vårdar dig, därför att de tycker om dig,» sade Klorina. »Vänta