bara, tills du blir lagom fet! Då vrider de nacken av dig. Jag känner till dem, jag.»
Jarro hade ett ömt och tillgivet hjärta som alla fåglar och blev outsägligt bedrövad, när han hörde detta. Han kunde inte tänka sig, att matmodern skulle vilja vrida halsen av honom, och inte heller kunde han tro något sådant om hennes son, den lilla gossen, som brukade sitta i timtal bredvid hans korg och jollra och småprata. Han tyckte sig förstå, att de båda kände samma kärlek för honom som han för dem.
En dag, då Jarro och Cesar lågo på den vanliga platsen framför spisen, satt Klorina uppe på spishallen och började att retas med gräsanden.
»Jag undrar, Jarro, vad ni gräsänder ska ta er till nästa år, när Tåkern blir urtappad och förvandlad till åker,» sade Klorina. — »Vad är det du säger, Klorina?» ropade Jarro och sprang upp helt förfärad. — »Jag glömmer alltid, Jarro, att inte du, såsom Cesar och jag, förstår människornas språk,» svarade kattan. »Annars skulle du väl ha hört, att de karlarna, som i går var inne i stugan, talade om att allt vattnet skulle tappas ut ur Tåkern, och att sjöbottnen nästa år skulle ligga torr som ett stug-golv. Och nu undrar jag vart ni gräsänder då ska ta vägen.» När Jarro hörde detta tal, blev han så ond, att han väste som en snok. »Du är lika elak som en sothöna,» skrek han till Klorina. »Du vill bara reta opp mig mot människorna. Jag tror inte, att de vill göra något sådant. De måtte väl veta, att Tåkern är gräsändernas egendom. Varför skulle de göra så många fåglar hemlösa och olyckliga? Du har säkert hittat på allt detta för att skrämma mig. Jag önskar, att du måtte bli söndersliten av Gorgo, örnen. Jag önskar, att matmor måtte klippa av dig morrhåren.»
Men Jarro kunde inte tysta ner Klorina med detta utfall. »Jaså, du tror jag ljuger,» sade hon. »Fråga då Cesar! Han var också inne i stugan i går kväll. Cesar ljuger aldrig.»