»Se där!» sade han, medan han lossade ålen från ljustret. »Det var en, som inte skäms för sig. Nu tänker jag vi har fått så mycket, att vi kan vända om hem.»
Men kamraten lyfte inte årorna, utan satt och såg sig omkring. »Det är vackert härute på sjön i kväll,» sade han. Och det var det också. Det var alldeles lugnt, så att hela vattenytan låg i ostörd vila med undantag av strimman, där båten hade gått fram. Den låg och blänkte som en väg av guld i eldskenet. Himlen var klar och starkt blå och tätt genomstungen av stjärnor. Stränderna voro bortskymda av vassholmarna utom mot väster. Där sköt Omberg upp högt och mörkt, mycket väldigare, än det brukade vara, och skar bort ett stort, trekantigt stycke av himlavalvet.
Den andre vände huvudet, så att han fick eldskenet ur ögonen, och såg sig omkring. »Ja, det är vackert här i Östergylln,» sade han, »men det bästa med landskapet är ändå inte skönheten.» — »Vad är det då, som är det bästa?» frågade roddaren. — »Jo, att det alltid har varit ett ansett och hedrat landskap.» — »Det kan nog vara sant förstås.» — »Och så detta, att man vet, att det alltid ska förbli så.» — »Hur i all världen kan man veta det?» frågade han, som satt vid årorna.
Bonden rätade på sig, där han stod och stödde sig mot spjutet. »Det finns en gammal historia, som har gått från far till son i min släkt, och i den får man veta hur det ska gå med Östergötland.» — »Då kan du gärna berätta den för mig,» sade roddaren. — »Vi brukar just inte berätta den för vem som helst, men inte vill jag hålla den hemlig för en gammal kamrat.»
»På Ulvåsa här i Östergötland,» fortfor han, och nu hördes det på tonen, att han talade om något, som han hade hört av andra och kunde utantill, »bodde för många år sedan en fru, som hade den gåvan, att hon kunde se in i framtiden och säga folk vad som skulle komma att hända dem, lika säkert och noggrant, som om det redan
