Jag ville bara, att du skulle veta vem av oss två det är, som nu har makten.»
Därmed gick katten sin väg och såg lika slät och from ut som nyss, när han kom. Pojken var så skamsen, att han inte sade ett ord, utan bara skyndade till kostallet för att söka efter tomten.
Där funnos inte fler än tre kor. Men när pojken kom in, blev det ett bölande och ett oväsen, så att man gott kunde tro, att de voro åtminstone trettio.
»Mu, mu, mu,» råmade Majros. »Det är då gott, att det finns rättvisa till i världen.»
»Mu, mu, mu,» stämde de upp alla tre. Han kunde inte höra vad de sade, så skreko de över varandra.
Pojken ville fråga efter tomten, men han kunde inte göra sig hörd, därför att korna voro i fullt uppror. De buro sig åt så, som de brukade, när han släppte en främmande hund in till dem. De sparkade med bakbenen, skakade i sina halslänkar, vände huvudena utåt och måttade med hornen.
»Kom hit du bara,» sade Majros, »så ska du få dig en spark, som du inte ska glömma på länge!»
»Kom hit,» sade Gull-Lilja, »så ska du få dansa på mina horn!»
»Kom hit, så ska du få känna på hur det smakade, när du slängde på mig träskon, som du brukade göra i somras!» röt Stjärna.
»Kom hit, så ska du få betalt för getingen, som du släppte in i örat på mig!» vrålade Gull-Lilja.
Majros var den äldsta och klokaste av dem, och hon var allra ondast. »Kom hit,» sade hon, »så att jag får ge dig betalt för alla de gånger, som du har ryckt mjölkpallen undan mor din, och för alla de krokben, som du har satt för henne, när hon har kommit bärande med mjölkspannen, och för alla de tårar, som hon har stått här och gråtit över dig!»
