På några ställen drogos plogarna av hästar. Dessa gingo fram med mycket större iver och hast än oxarna, men gässen kunde inte låta bli att retas med dem heller. »Skäms ni inte att sköta oxgöra?» ropade de till hästarna. »Skäms ni inte att sköta oxgöra?» — »Skäms ni inte själva att sköta latmansgöra?» gnäggade hästarna tillbaka.
Medan hästar och oxar voro ute på arbete, gick stallgumsen omkring hemma på gårdsplanen. Han var nyklippt och lättrörlig, knuffade omkull småpojkarna, körde in bandhunden i hans koja och gick sedan och stoltserade, som om han vore ensam herre på gården. »Gumse, gumse, var har du gjort av din ull?» frågade vildgässen, som foro förbi uppe i luften. — »Den har jag skickat till Drags fabriker i Norrköping,» svarade gumsen med ett långt bräkande. — »Gumse, gumse, var har du gjort av dina horn?» frågade gässen. Men några horn hade gumsen till sin stora sorg aldrig haft, och man kunde inte göra honom värre förtret än att fråga efter dem. Han sprang omkring en lång stund och stångade i luften, så ond blev han.
På landsvägen kom en man, som drev framför sig en flock skånska grisar, som inte voro mer än några veckor gamla och skulle säljas uppåt landet. De traskade på tappert, så små de voro, och höllo sig tätt intill varandra liksom för att få skydd. »Nöff, nöff, nöff, vi har kommit för tidigt från far och mor. Nöff, nöff, nöff, hur ska det gå med oss fattiga barn?» sade smågrisarna. Inte en gång vildgässen hade hjärta att föra spektakel med sådana små stackare. »Det blir bättre för er, än ni nånsin kan tro,» ropade de, när de foro förbi dem.
Vildgässen voro aldrig i så gott humör, som när de fingo fara fram över en slättbygd. Då gjorde de sig ingen brådska, utan flögo från gård till gård och skämtade med tamdjuren.
Medan pojken red fram över slätten, kom han att tänka på en saga, som han hade hört någon gång för längesedan.
