Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/290

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
235
VADMALSVÅDEN

Han mindes den inte riktigt, men det var något om en kjortel, som till hälften var sömmad av guldvävd sammet och till hälften av grå vadmal. Men den, som ägde kjorteln, prydde vadmalsvåden med så mycket pärlor och ädla stenar, att den lyste skönare och dyrbarare än gyllentyget.

Han kom ihåg det där om vadmalsvåden, när han såg ner på Östergötland, därför att det bestod av en stor slätt, som låg inklämd mellan två bergiga skogstrakter, en i norr och en i söder. De båda skogshöjderna lågo vackert blåa och skimrade i morgonljuset, som om de vore täckta med guldslöjor, och slätten, som bara bredde ut den ena vinternakna åkern efter den andra, var i och för sig inte vackrare att se på än grå vadmal.

Men människorna hade nog trivts väl på slätten, därför att den var givmild och god, och de hade försökt att pryda den på bästa sätt. Där pojken for fram högt uppe, tyckte han, att städer och gårdar, kyrkor och fabriker, slott och järnvägsstationer voro utsållade över den som små och stora smycken. Det blänkte i tegeltaken, och fönsterrutorna lyste som juveler. Gula landsvägar, blanka järnvägsskenor och blåa kanaler löpte fram mellan orterna som silkesydda slingor. Linköping låg kring sin domkyrka som en pärlinfattning kring en dyrbar sten, och gårdarna på landet voro som små bröstnålar och knappar. Det var inte mycken reda i mönstret, men det var en prakt, som man aldrig kunde tröttna att se på.

Gässen hade lämnat Ombergstrakten och foro mot öster utefter Göta kanal. Den höll också på att göra sig i ordning för sommaren. Arbetare gingo och lagade kanalbankarna och tjärbeströko de stora slussportarna.

Ja, det arbetades överallt för att kunna ta väl emot våren, också i städerna. Där stodo målare och murare på ställningar utanför husen och gjorde dem fina, tjänstflickorna hade stigit upp i de öppna fönstren och tvättade rutorna. Nere vid hamnen putsades segelbåtar och ångfartyg.