Vid Norrköping lämnade vildgässen slättbygden och flögo uppåt Kolmården. De hade en stund följt längsefter en gammal backig landsväg, som slingrade sig utmed klyftor och gick fram under vilda bergväggar, när pojken plötsligen gav till ett utrop. Han hade suttit och svängt foten fram och tillbaka, och den ena träskon hade glidit av honom.
»Gåskarl, gåskarl, jag har tappat min sko!» skrek pojken.
Gåskarlen vände och sänkte sig mot marken, men då såg pojken, att två barn, som hade kommit gående framåt vägen, hade tagit upp hans sko.
»Gåskarl, gåskarl,» skrek pojken hastigt, »far oppåt igen! Det är för sent. Jag kan inte få igen min sko.»
Men nere på vägen stodo Åsa gåsapiga och hennes bror, lille Mats, och betraktade en liten träsko, som hade fallit ner från himlen.
»Det var vildgässen, som tappade den,» sade lille Mats.
Åsa gåsapiga stod länge tyst och funderade över fyndet. Till sist sade hon långsamt och eftersinnande: »Kommer du ihåg, lille Mats, att när vi gick förbi Övedskloster, hörde vi talas om att de i en bondgård hade sett en tomte, som var klädd i skinnbyxor och hade träskor på fötterna som en annan arbetskarl? Och minns du, att när vi kom till Vittskövle, berättade en tös, att hon hade sett en Goa-Nisse med träskor, som flög bort på ryggen av en gås? Och när vi själva kom hem till vår stuga, lille Mats, såg vi ju en pyssling, som var klädd på samma sätt, och som också klev opp på en gås och flög sin väg. Kanske att det var samma en, som red fram häroppe i luften på sin gås och tappade träskon.»
»Ja, det måtte det säkert ha varit,» sade lille Mats.
De vände på träskon och betraktade den noga, för det är inte alla dar, som man hittar Goa-Nisses träsko på landsvägen.
»Vänta, vänta, lille Mats!» sade Åsa gåsapiga. »Här står något att läsa på ena sidan.»
