Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
21
POJKEN

var, så var det nu alldeles för gott för honom. Han kunde inte begära bättre bostad än en håla under stallgolvet.

Det var förunderligt vackert väder. Det porlade, och det knoppades, och det kvittrade runt omkring honom. Men han satt i så tung sorg. Han skulle aldrig mer bli glad åt något.

Han hade aldrig sett himmelen så blå som i dag. Och flyttfåglar kom det farande. De kommo från utlandet och hade rest över Östersjön, styrande rätt mot Smygehuk, och nu voro de på väg norrut. De voro visst av många olika slag, men han kände inte igen några andra än vildgässen, som kommo flygande i två långa rader, som möttes i en vinkel.

Flera vildgåsflockar hade redan farit förbi. De flögo högt uppe, men han hörde ändå hur de skreko: »Nu bär det till fjälls. Nu bär det till fjälls.»

Då vildgässen sågo tamgässen, som gingo på gården, sänkte de sig mot jorden och ropade: »Kom med! Kom med! Nu bär det till fjälls.»

Tamgässen kunde inte låta bli att sträcka upp huvudena och lyssna. Men de svarade helt förståndigt: »Vi har det bra, som vi har det. Vi har det bra, som vi har det.»

Det var, som sagt, en ofantligt vacker dag med en luft, som det måtte ha varit en sann glädje att flyga i, så frisk och så lätt. Och för varje ny vildgåsflock, som flög förbi, blevo tamgässen alltmer oroliga. Ett par gånger flaxade de med vingarna, som om de skulle ha haft lust att följa med. Men då sade alltid en gammal gåsamor: »Var nu inte galna! De där får både hungra och frysa.»

Det var en ung gåskarl, som vildgässens rop hade gett en riktig reslust. »Kommer det en flock till, så följer jag med,» sade han.

Så kom en ny flock och skrek som de andra. Då svarade den unga gåskarlen: »Vänta! Vänta! Jag kommer.»

Han bredde ut vingarna och höjde sig i luften, men han var så ovan att flyga, att han föll ner till marken igen.