Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/36

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25
POJKEN

bodde på fattiga torp och husmansställen, ropade: »Den här gården heter Grynlösa.» Och de, som hörde till de allra fattigaste, skreko: »Den här gården heter Tuggelite, Tuggelite, Tuggelite.»

De stora, välbärgade bondgårdarna fingo granna namn av tupparna, sådana som Lyckåker, Äggeberga och Penningby.

Men tupparna på herrgårdarna voro för högfärdiga att hitta på något skämtsamt. En av dem gol och ropade med en kraft, som om han ville höras ända upp till solen: »Detta är Dybecks herrgård. I år som i fjol. I år som i fjol.»

Och litet längre bort stod en, som ropade: »Detta är Svaneholm. Det måtte väl hela världen ha reda på.»

Pojken märkte, att gässen inte flögo sin väg rakt fram. De svävade hit och dit över hela Söderslätt, liksom voro de glada att vara i Skåne igen och ville hälsa på i varenda gård.

De kommo till ett ställe, där det stod några stora, tunga byggnader med höga skorstenar och runt omkring dessa en mängd mindre hus. »Detta är Jordberga sockerbruk,» ropade tupparna. »Detta är Jordberga sockerbruk.»

Pojken ryckte till, där han satt på gåsryggen. Han borde ju ha känt igen det här stället. Det låg inte långt från hans hem, och här hade han förra året haft plats som vaktarpåg. Men det var nog så, att ingenting var sig riktigt likt, när man såg det så där uppifrån.

Och tänk! Och tänk! Åsa gåsapiga och lille Mats, som voro hans kamrater i fjol! Pojken skulle allt ha velat veta om de gingo kvar här ännu. Vad skulle de ha sagt, om de hade anat, att han flög fram högt över deras huvuden?

Så förlorade de Jordberga ur sikte och foro bortöver åt Svedala och Skabersjö och tillbaka över Börringekloster och Häckeberga. Pojken fick se mer av Skåne på den enda dagen, än vad han hade sett förut under alla de år, han hade levat.