Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/37

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
26
POJKEN

När vildgässen råkade på tamgäss, hade de allra roligast. De flögo då fram helt sakta och ropade neråt: »Nu bär det till fjälls. Kommer ni med? Kommer ni med?»

Men tamgässen svarade: »Vintern är kvar i landet. Ni är för tidigt ute. Far tillbaks! Far tillbaks!»

Vildgässen sänkte sig, för att de skulle höras bättre, och ropade: »Kom med, så ska vi lära er att flyga och simma!»

Då blevo tamgässen förargade och svarade inte med ett enda kacklande.

Men vildgässen sänkte sig än mer, så att de nästan snuddade vid marken, och sedan höjde de sig så blixtsnabbt, som om de hade blivit förfärligt skrämda. »Oj, oj, oj!» ropade de. »Det var inga gäss. Det var bara får. Det var bara får.»

De på marken blevo alldeles ursinniga och skreko: »Måtte ni bli skjutna, så många som ni ä’, så många som ni ä’!»

När pojken hörde allt detta skämtande, skrattade han. Så kom han ihåg hur illa han hade det ställt för sig, och då grät han. Men om en liten stund skrattade han på nytt.

Aldrig förr hade han farit fram med så god fart, och att rida fort och vilt, det hade han alltid tyckt om. Och han hade förstås aldrig tänkt på att det kunde kännas så friskt, som det gjorde, uppe i luften, och att det steg upp från jorden en så god lukt av mylla och kåda. Och inte heller hade han tänkt på hur det kunde vara att färdas fram så där högt över jorden. Men det var liksom att flyga bort från bekymmer och sorger och förtretligheter av alla de slag, som tänkas kunde.