Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/40

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29
AKKA FRÅN KEBNEKAJSE

märgelgrav, som vi far fram över,» sade han och fick på samma gång sådana krafter av förargelsen, att han började flyga nästan lika bra som någon av de andra.

Länge hade han nog inte kunnat fortsätta på det viset, men det behövdes inte heller, därför att nu sjönk solen hastigt, och just i solnedgången satte gässen av rätt neråt. Och innan pojken och gåskarlen visste ordet av, stodo de på stranden av Vombsjön.

»Här är det väl allt meningen att vi ska stanna över natten,» tänkte pojken och sprang ner från gåskarlens rygg.

Han stod på en smal sandstrand, och framför honom låg en tämligen stor sjö. Den var stygg att se på, för den var nästan alldeles täckt av en isskorpa, som var svartnad och ojämn och full av sprickor och hål, såsom det brukar vara med våris. Men isen hade nog inte lång tid igen. Den var redan landlös och hade runt omkring sig ett brett bälte av svart, blankt vatten. Ännu fanns den dock kvar och spred köld och vinterhemskhet över nejden.

På andra sidan sjön tycktes det finnas öppen och ljus bygd, men där gässen hade slagit ner, låg en stor tallplantering. Och det såg ut, som om barrskogen skulle ha makt att binda vintern vid sig. Överallt eljest var marken bar, men under de risiga grenarna låg det snö, som hade smultit och frusit, smultit och frusit, så att den var hård som is.

Pojken tyckte, att han hade kommit till ett vildmarks- och vinterland, och han kände sig så ängslig, att han hade velat storskrika.

Han var hungrig. Han hade ingenting ätit på hela dagen. Men var skulle han ta mat ifrån? Det växer ingenting ätbart varken på mark eller träd i mars månad.

Ja, var skulle han få mat ifrån, och vem skulle ge honom husrum, och vem skulle bädda hans säng, och vem skulle värma honom vid sin eld, och vem skulle skydda honom för vilddjuren?