här på stranden,» sade Akka. »Och nu må du genast laga dig bort. Vi tål inga människor ibland oss.»
»Det är väl inte möjligt,» sade gåskarlen medlande, »att ni vildgäss kan vara rädda för en, som är så liten. I morgon ska han visst ge sig av hem, men över natten måtte ni väl låta honom stanna här ibland oss. Det kan ingen av oss stå till svars med att låta en sådan stackare reda sig på egen hand med vessla och räv nu i natten.»
Vildgåsen kom nu närmare, men det syntes väl, att hon hade svårt för att betvinga sin fruktan. »Jag är lärd att vara rädd för allt, vad människor heter, de må vara stora eller små,» sade hon. »Men om du, gåskarl, vill svara för den här, att han inte gör oss något ont, så får han väl stanna hos oss i natt. Men jag tror inte, att vårt nattkvarter är till lags varken för dig eller för honom, för vi ämnar ställa oss att sova på den landlösa isen härute.»
Hon tänkte nog, att gåskarlen skulle bli tveksam, när han fick höra detta. Men han lät sig ingenting bekomma. »Ni är bra klok, som förstår att välja en så säker sovplats,» sade han.
»Men du ansvarar för att han i morgon ger sig av hem till sitt.» — »Det blir då så, att jag får lämna er, jag med,» sade gåskarlen. »Jag har lovat att inte överge honom.» — »Det står dig fritt att flyga vart du vill,» sade förargåsen.
Härmed lyfte hon vingarna och flög ut över isen, och den ena efter den andra av vildgässen följde henne.
Pojken var bedrövad över att hans Lapplandsresa inte kunde bli av, och till på köpet var han rädd för det kalla nattkvarteret. »Det blir allt värre och värre, gåskarl,» sade han. »För det första kommer vi att frysa ihjäl ute på isen.»
Men gåskarlen var vid gott mod. »Det har ingen fara,» sade han. »Jag ber dig nu bara, att du i all hast samlar ihop så mycket boss och gräs, som du kan bära.»
