länge utmed kanten, innan han fann ett ställe, där han kunde hoppa över.
När han kom upp ur sänkan, voro barnen försvunna. Han kunde ändå se deras spår på en smal stig, som förde inåt skogen, och han fortsatte att följa dem.
Snart kom han till en korsväg, och här måtte barnen ha skilts åt, för det gick spår åt två håll. Nu såg parveln alldeles översiggiven ut.
Men i detsamma fick han på en ljungtuva se ett litet vitt dun. Han förstod, att gåskarlen hade kastat det vid vägkanten för att visa honom åt hvilket håll han hade blivit buren, och därför fortsatte han sin färd. Han följde sedan barnen genom hela skogen. Gåskarlen såg han inte till, men varhelst han kunde ta miste om vägen, låg ett litet vitt dun och visade honom till rätta.
Parveln fortsatte troget att följa de där dunen. De förde honom ut ur skogen, över ett par åkerfält, upp på en väg och till sist fram genom en herrgårdsallé. Vid slutet av allén skymtade gavlar och torn av rött tegel, prydda med ljusa ränder och sirater. När parveln såg, att här låg en herrgård, trodde han sig förstå vad som hade blivit av gåskarlen. »Säkerligen har barnen burit gåskarlen fram till herrgården och sålt honom där, och då är han nog redan slaktad,» sade han för sig själv. Men han tycktes inte vilja nöja sig utan att få riktigt besked och sprang framåt med ökad iver. Han mötte inte någon i hela allén, och det var ju gott, för sådana som han bruka vara ängsliga för att bli sedda av människor.
Herrgården, som han kom till, var en präktig, gammaldags byggnad och bestod av fyra huslängor, som omgåvo en borggård. På östra sidan fanns ett djupt portvalv, som ledde in på borggården. Så långt sprang parveln utan tvekan, men när han kom dit, stannade han. Längre vågade han sig inte, utan här blev han stående och funderade på vad han nu skulle ta sig till.
Parveln stod ännu kvar med fingret på näsan och
